Den svenska kulturen är mycket mer än ett språk

Många har frågat mig under valkampanjen om min ställning till svenska språket, skolsvenskan och hela finlandssvenska kulturen i Finland. Också ”Hur kan du prata så bra svenska då du kommer från Kauhajoki?” har blivit en bekant fråga. (Frågan gör mig förstås lite glad varje gång.)

Jag är född och uppvuxen i Kauhajoki, som ligger i Syd-Österbotten. Hemstaden och familjen är med andra ord fullt finskspråkiga. Naturligtvis lärde vi oss svenska i skolan, tack vare ”tvångssvenskan”. Jag kan över huvudtaget inte tänka mig ett ord som skulle ge mindre motivation att studera någonting än ordet tvång. Hoppas att vi i framtiden inte börjar kalla alla obligatoriska ämnen för tvångs-någonting. Hur hemskt skulle det vara att studera tvångshistoria eller tvångsmatte?

Nå, i alla fall, fast jag också som en 13-åring liten raggare protesterade mot att studera svenska, fick jag lära mig språket. Tyckte om det, till och med. Fast det finns säkert mycket att förbättra i språkundervisning, gav skolsvenskan ändå en bra grund. Helt flytande var jag väl inte, och det tog en tid innan jag vågade börja prata svenska då jag flyttade till Vasa. Det var först då jag tog steget och sökte jobb på Vasas bästa sommarrestaurang Strampen jag på riktigt fick kliva in i den finlandssvenska kulturen.

Tillsammans med arbetskompisar och kunder på Strampen tog jag mina första steg, och kort därefter träffade jag min nuvarande sambo som är finlandssvensk. Nuförtiden är tvåspråkighet en del av min identitet. Jag använder svenska dagligen både hemma, med vänner och i mitt jobb både som översättare och försäljare.

Jag tycker att alla, oberoende hemort, ska lära sig svenska i skolan. Att lära sig språk är aldrig bort från någonting annat. Att lära sig svenska, som ger en möjlighet att lättare kommunicera med inte bara en minoritet i sitt eget land utan också med folk från andra nordiska länder, kan inte vara en dålig investering för framtiden. Jag uppmuntrar varmt att man lär sig ryska också, speciellt i Östra Finland. Men, det är ju ändå ingen självklarhet att den som är född i Villmanstrand kommer att stanna där för alltid och aldrig kommer att ha nytta av studierna i svenska.

Jag brinner också för tvåspråkighet. Jag tror inte att tvåspråkiga lösningar leder till enspråkiga resultat. Jag förstår att man vill skydda sitt språk, men man skyddar inte språket genom att stänga alla dörrar. I Vasa till exempel är tvåspråkigheten en naturlig del av vardagen, och vi måste göra vårt bästa för att främja det. Att flera människor lär sig använda svenskan och inte bara lär sig att klara av kurserna i skolan, kan inte skada svenskans ställning i Finland.

Jag tycker ändå att svenskans ställning i Finland handlar om mycket mera än bara skolsvenskan. Fast finlandssvensk kultur har sin egen speciella ställning i Finland, måste vi också komma ihåg att finlandssvenskarna är en minoritet bland andra, och också behöver stöd för att överleva i framtiden. Jag vill aktivt främja svenskans ställning och den finlandssvenska kulturen i Finland. Jag anser att jag med min finska bakgrund som brinner för tvåspråkighet behövs i beslutsfattandet. SFP kan inte rädda svenskan helt ensam.